EU-kommissionens beslut hävt – statligt stöd till Öresundsbron måste undersökas ytterligare

Den svenska och danska statsgarantin av lånen som finansierat byggandet av Öresundsbron kan strida mot EU:s inre marknad. När EU-kommissionen tidigare tagit ställning i frågan var deras undersökning otillräcklig. Det slår EU-domstolen fast i en dom. 

EU-domstolen har hävt EU-kommissionens beslut att det svenska och danska statliga stödet av byggandet av Öresundsbron ligger i linje med EU:s inre marknad. Frågan är därmed ouppklarad.

Domstolen menar att kommissionen inte hade tillräckligt beslutsunderlag när de slog fast att Sverige och Danmarks statsgaranti, som var säkerhet till lånen som finansierade byggandet av Öresundsbron, inte innebar statsstöd i strid mot EU:s inre marknad.

Från svensk sida har hållningen till sakfrågan inte förändrats – Näringslivsdepartementet menar att statsgarantierna inte är olagliga.

”Om kommissionen öppnar ett nytt ärende för att granska vissa omständigheter djupare, som Tribunalen uppmanar, så kommer Sverige givetvis efter bästa förmåga svara på frågor för att klargöra dessa omständigheter”, skriver Stefan Sagebro, kansliråd på Näringslivsdepartementet, till News Øresund i ett mejl.

Målets sökande är HH-Ferries, som driver färjetrafik mellan Helsingborg och Helsingör under varumärket Scandlines. De menar att upplägget för finansieringen av byggandet av Öresundsbron strider mot den öppna konkurrensen inom EU:s inre marknad. EU-domsolen har inte tagit ställning i den frågan.

Men domstolen har, utöver att häva EU-kommissionens beslut, tagit ställning till vissa av målets sakfrågor. Bland annat gick domstolen på Sveriges och Danmarks linje vad gäller landanslutningarna som förbinder Öresundsbron med väg- och järnvägsnätet – anslutningarna är en naturlig del av de nationella väg- och järnvägsnäten och den statliga finansieringen strider därför inte mot EU:s statsstödsregler, menar EU-domstolen.

(News Øresund – Mandus Örarbäck)

Detta har hänt – HH-Ferries anser statsgaranti strider mot EU:s inre marknad

När Öresundsbron byggdes finansierades projektet av lån med svensk och dansk statsgaranti som säkerhet. Varken den svenska eller danska staten har tagit ut någon garantiavgift för detta.

1995 informerade Öresundsbrokonsortiet EU-kommissionen om upplägget för att försäkra sig om att det inte utgjorde statsstöd, i strid mot lagstiftningen om EU:s inre marknad.

Kommissionen svarade att statsgarantierna låg i linje med den fria inre marknaden. De lutade sig mot att infrastrukturprojekt av allmänintresse utgör undantag från lagen om statsstöd. Öresundsbron ansågs vara allmännyttig egendom som förbättrade både Sverige och Danmarks infrastruktur. Därför var det statliga stödet av projektet förenligt med den inre marknaden.

HH-Ferries, som driver färjetrafik mellan Helsingborg och Helsingör under varumärket Scandlines, är av en annan uppfattning. Bolaget anser att upplägget strider mot EU:s regelverk och i april 2013 lämnade bolaget in ett klagomål till EU-kommissionen.

2014 bemötte den svenska och danska regeringen klagomålet i ett gemensamt uttalande till EU-kommissionen. De menade att de statliga garantierna och andra ekonomiska fördelar som Öresundsbrokonsortiet kan få är begränsade fram till år 2040 och rör lån tagna i syfte att finansiera byggandet av Öresundsbron.

EU-kommissionen gick på Sverige och Danmarks linje. De menade att det statliga stödet var nödvändigt och proportionerligt för att byggandet av Öresundsbron skulle vara möjligt. Därmed ansåg de att syftet med statsgarantierna var av allmänintresse och i linje med EU:s inre marknad.

Men nu finner alltså EU-domstolen att kommissionens undersökning av frågan var otillräcklig och beslutet hävs.

EU-kommissionen borde ha inlett ett formellt granskningsförfarande, menar EU-domstolen. Det innebär att de borde ha samlat in alla uppgifter som är relevanta för att kontrollera de punkter som kritiserades av HH-Ferries. De borde även ha gett HH-Ferries, och andra berörda parter, möjlighet att yttra sig i ärendet under arbetets gång.

Källa: Dom, EU-domstolen, Mål T-68/15